Wisemind

Min tanke med Wisemind förutom att sälja tjänster inom massage och akupunktur är att uppdatera kring de vetenskapliga artiklar som publiceras. Jag tänker börja där jag själv står, i mitt yrke som sjuksköterska. På PubMed hittade jag en artikeln ”The effect of massage therapy on occupational stress of Intensive Care Unit nurses” av Fateme Nazari1, Mojtaba Mirzamohamadi och Hojatollah Yousefi (2015) som gjorde en studie på sjuksköterskor som arbetade på IVA avdelningar. Studier visar att sjuksköterskan har en större stressnivå i sitt arbete än andra professioner. Olika studier visar att stressnivån ligger ca 30% högre beroende på vilket land de arbetar i.

66 stycken sjuksköterskor var med i studien som pågick under 4 veckor. Sjuksköterskorna blev slumpmässigt indelade i två grupper. De som fick Svensk klassisk massage 2 gånger i veckan á 25 minuter och de som inte fick någon massage. Grupperna fick fylla i ett allmänt formulär om sociala faktorer och OSI som är ett 60 frågors formulär om sin upplevelse av arbetsplatsen och stress. Författarna mätte innan behandlingar påbörjades, direkt efter behandlingsperioden samt två veckor efter avslutad behandling. För att vara med i studien så fick inte sjusköterskorna ta några lugnande mediciner, utöva andra stressreducerande tekniker som mindfullness, yoga eller meditation och för övrigt vara frisk både psykiskt och fysiskt.

I den grupp som inte fick någon massage fanns ingen signifikant skillnad på stressnivån. I den grupp som fick massage var stressnivån signifikant lägre även efter två veckor efter avslutad behandlingsperiod. Tidigare studier visar att massage förändrar biokemin genom att reducera utsöndring av cortisol och ökar seratonin och dopaminhalten vilket gör att effekten håller i sig längre än själva behandlingsperioden. Resultatet i studien ovan visar att massage ger en reducering av stress och en ger en positivare inflytande på den generella hälsan hos sjuksköterskan.

The effect of massage therapy on occupational stress of Intensive Care Unit nurses” av Fateme Nazari1, Mojtaba Mirzamohamadi och Hojatollah Yousefi (2015)